confessionsthoughtsandlove

Den senaste killen jag träffade var en vän till mina vänner, som flyttade hem dagen innan vi träffades för första gången. Det var på en basketmatch och han hade med sig sin systerson. Bara det var charmerande och han gav ett lugnt och stabilt intryck. Jag blev förtjust på en gång. Valde att inte följa med dem efteråt. Dagen efter fortsatte han existera i mina tankar och det var då lördag och fotboll, den avgörande matchen för Sverige i kvalet. Vi var många som träffades och fortsatte sedan ut och även om vi inte pratade så mycket, så kände jag att det fanns ett intresse även från hans sida. Väl ute visade han en annan sida, som jag inte gillade lika mycket. Jag blev stel och kände mig som "Fröken Perfekt" i sällskapet. Efteråt vet jag att det beror på att några av hans vänner tycker att jag är "proper". Det var alltså så de behandlade mig. Jag valde den kvällen att avvika tidigare och då visade han verkligen intresse. Så på söndagen hade vi kontakt och dejtade sedan flera gånger och bara hade det bra, innan vi hade sex med varandra. Allt gick fort och inte riktigt på det sätt som jag är van vid. Eftersom jag är rätt nysårad så var jag livrädd för att det skulle bli för mycket känslor och jag ville veta att anledningen till att vi sågs var samma, för ett eventuellt kommande förhållande. Det var flera gånger när han var här, som jag tänkte: "Vad jobbigt, jag trivs bra själv" och många kvällar önskade jag att han skulle åka hem för att jag sover bäst ensam. Att jag kände de här känslorna gjorde att jag tvivlade på om vi verkligen borde ses. Förra lördagen började vi tjafsa lite ute. Jag vet, både omoget och onödigt. Söndagen var stel och vi pratade först på telefonen och jag fick en känsla av osäkerhet. Vi sågs på söndagen, men när vi skildes åt på måndagmorgon, så kände jag; vi kommer inte att höras mer. Senare spärrade jag saker på facebook, det gjorde jag av den anledningen att man inte alltid bör ha koll på varandra. Tror ni att jag hade rätt? Ja. Han har inte ringt och jag har inte ringt. Trots osäkerhet, så blir jag så ledsen. Jag blir ledsen av så många anledningar. Tror att det är mycket annat som kommer upp, den här mannen fick mig att gå så många steg från mitt ex och jag trodde att han var en mycket bra kille. Men han har två sidor. Kan bli så arg över att jag sitter här och är ledsen. Är det honom eller längtar jag egentligen efter någon? Jag menar, jag tyckte inte att det kändes 100% och det ska det göra! Annars vill inte jag leva i det. Det är sådan tur att ingen av mina "reserver" är hemma, för då hade jag troligtvis utnyttjat deras känslor i kväll. Hur är det då, bryr jag mig eller bryr jag mig inte om den här killen?