confessionsthoughtsandlove

Har Vi ett problem när jag väljer att inte ligga med dig? För att se vart din nivå på intresset är. Och borde jag inte vara klok nog att ta upp en diskussion om senaste två veckornas händelser? Eller tänker jag tiga bort detta? Vi talar, manligt och kvinnligt. Få mig att bli game over i det här spelet och komma tillbaka till verkligheten.

Normalt älskar jag den här stunden på kvällen, då jag får vara helt själv och bara mysa i soffan med en kopp te och en bra bok eller ett magasin. Men i kväll känner jag mig ensam och hade gärna haft lite mys i soffan. Tror att jag saknar J (senaste dejten) mycket mer än vad jag vågar erkänna för mig själv eller för någon annan. Hade en tanke på att gå på en liten dejt i kväll, men avböjde. Är rädd för att leka med både hans och mina känslor just nu. Jag behöver inga fler män som rör om i huvudet på mig. Samtidigt tror jag att de här kvällarna är så nyttiga, att bara sitta och fundera över vart man själv befinner sig just nu. Vad vill jag göra? Vad vill jag planera in i mitt liv? Har starkt funderat på att söka ett jobb i Oslo som barnflicka. Egentligen tycker jag att jag är för gammal, men det är ett rätt skönt sätt för att ta reda på vad jag ska göra framöver. Jag har det så bra i dag, ett grymt bra jobb och borde vara nöjd över att vara så ung och ändå ha ett fast och bra arbete sedan tre år tillbaka. Men jag är inte nöjd. Ska jag börja plugga? Flytta till vackra Italien? Och den kommande julen...den går som vanligt i ensamhetens tecken. Hade funderingar på att åka till Abisko och ha några härliga skiddagar. Det är ju snart! Blir aldrig Du fundersam över vad du vill göra i ditt liv?

Om Du vill läsa mer av mig och om mitt liv, så klicka på länken "Sandra", som jag precis la upp.

Varje gång säger jag: "Jag orkar inte med något spel den här gången". Vad händer? Jo, jag är själv mästare i spelet! I ett av dagens tidigare inlägg nämnde jag att min förra dejt hade hört av sig och var bakiskåt (min egen tolkning). Det slutade med att jag fick en tydligare vink om att han ville ses. Så jag skrev att han var välkommen att följa med på promenad. Det gjorde han. Det var först SÅ stelt efter att inte ha hörts på en vecka. Vet inte om han försökte sig på en ursäkt med att han hade varit borta i Sthlm och Göteborg. Ursäkten fungerade inte på mig. Han trodde nog att han skulle få sex i kväll, men så fel. Jag såg till att lämna av honom utanför hans hus och vi skildes åt med en kram. Visst, jag ville också ha sex! Men inte när han tror att jag är så korkad att ha sex med honom när han inte hört av sig på en vecka. Då kan han gärna få sova i sin egen säng. I kväll var han den kille som jag tycker om väldigt mycket och jag önskar att han alltid vore den personen. Helt ärligt tror jag, att när vi nu är inne i spelet, så kommer vi heller aldrig att få en bra relation. Vi kommer att spela sönder de känslor som finns. Varken han eller jag är en person som har tålamod för sådant. Jag önskar att han vore här och myste med mig nu. Varför gör man allt så komplicerat och inte bara låter allt gå av sig själv? Mest spännande blir det att se om han var ute efter sex eller om det var mitt sällskap. Det lär visa sig närmsta dagarna, så jag återkommer.

I går berättade jag om min senaste dejt, som jag nyss slutat att träffa och som jag inte hörts med på hela veckan. I eftermiddag kom ett sms, typ ett "vi har haft det bra". De har varit borta i helgen. 1) Jag blev glad att han sökte kontakt 2) Varför gjorde han det? Jag ringde upp honom och vi pratade lite. Avslutade samtalet och jag kände en liten saknad, men tänker inte vika på mig. Skickade sedan en påminnelse om Fars dag och vi smsade lite. Där jag fick en liten vink om att jag borde bjuda hit honom. Det gjorde jag inte. Han kan höra av sig av två anledningar, antingen bakiskåt eller så saknar han mig. Jag skulle lätt kunna tänka mig lite söndagssex, men inte med honom när jag inte vet om jag har känslor eller inte. Om jag hade vetat att jag inte kände något hade han fått komma hit. Nu får det bli en promenad i stället.

För någon dag sedan skämtade jag och min väninna om vem som kunde komma först in på 90-talet. Nu är hon född -78 och jag -85, så lite mer okej är det väl för mig. Eller?! Jag har knappt träffat någon som är minst två år äldre än mig, men efter att ha jobbat tre dagar med världens sötaste och charmigaste "småkillar", så funderar man ju på hur det vore att ha dessa som byten. En av killarna har jobbat så bra i helgen och han har verkligen imponerat på mig hela tiden. Det finns inte många i hans ålder som är så drivande. I dag frågade jag hur gammal han var. Höll på att ramla baklänges när han sa att han var född -92, han hade väl åtminstone kunnat vara 20! När vi senare satt och fikade kom han in och frågade varför jag hade undrat hur gammal han var. "Vill du veta det helt ärligt?" svarade jag honom och det ville han. "För att du är så himla söt och är så duktig", men jag sa även att han är alldeles för ung för mig. Varav han frågade hur gammal jag var. "Det är ju bara sju år" sa han och flinade och gick därifrån. Innan jag gick hem pratade vi och han tyckte att det var tråkigt att jag inte skulle jobba mer. Så nu är min fråga, ska jag kliva in på 90-talet och få lite ungt mys?! Då blir jag den första in på 90-talet i min vänskapskrets.

Ytterligare ett bevis på att mitt ex är totalt känslolös och mycket otacksam. Läste på hans blogg att han var dålig och låg på sjukhuset. Jag ringde honom, enbart av omtanke. Jag bryr mig väldigt mycket honom och det tycker jag att man bör göra om man träffats i så lång tid. När jag ringde lät han besvärad och verkade inte alls glad över att jag brydde mig och hade blivit orolig. Jag är helt ärligt glad över att jag lyckats komma så långt bort känslomässigt från honom, för han är inte bra någonstans för mig. Jag trodde att man vid 35 års ålder hade lärt sig att tacka för omtanken, men inte han.

Den senaste killen jag träffade var en vän till mina vänner, som flyttade hem dagen innan vi träffades för första gången. Det var på en basketmatch och han hade med sig sin systerson. Bara det var charmerande och han gav ett lugnt och stabilt intryck. Jag blev förtjust på en gång. Valde att inte följa med dem efteråt. Dagen efter fortsatte han existera i mina tankar och det var då lördag och fotboll, den avgörande matchen för Sverige i kvalet. Vi var många som träffades och fortsatte sedan ut och även om vi inte pratade så mycket, så kände jag att det fanns ett intresse även från hans sida. Väl ute visade han en annan sida, som jag inte gillade lika mycket. Jag blev stel och kände mig som "Fröken Perfekt" i sällskapet. Efteråt vet jag att det beror på att några av hans vänner tycker att jag är "proper". Det var alltså så de behandlade mig. Jag valde den kvällen att avvika tidigare och då visade han verkligen intresse. Så på söndagen hade vi kontakt och dejtade sedan flera gånger och bara hade det bra, innan vi hade sex med varandra. Allt gick fort och inte riktigt på det sätt som jag är van vid. Eftersom jag är rätt nysårad så var jag livrädd för att det skulle bli för mycket känslor och jag ville veta att anledningen till att vi sågs var samma, för ett eventuellt kommande förhållande. Det var flera gånger när han var här, som jag tänkte: "Vad jobbigt, jag trivs bra själv" och många kvällar önskade jag att han skulle åka hem för att jag sover bäst ensam. Att jag kände de här känslorna gjorde att jag tvivlade på om vi verkligen borde ses. Förra lördagen började vi tjafsa lite ute. Jag vet, både omoget och onödigt. Söndagen var stel och vi pratade först på telefonen och jag fick en känsla av osäkerhet. Vi sågs på söndagen, men när vi skildes åt på måndagmorgon, så kände jag; vi kommer inte att höras mer. Senare spärrade jag saker på facebook, det gjorde jag av den anledningen att man inte alltid bör ha koll på varandra. Tror ni att jag hade rätt? Ja. Han har inte ringt och jag har inte ringt. Trots osäkerhet, så blir jag så ledsen. Jag blir ledsen av så många anledningar. Tror att det är mycket annat som kommer upp, den här mannen fick mig att gå så många steg från mitt ex och jag trodde att han var en mycket bra kille. Men han har två sidor. Kan bli så arg över att jag sitter här och är ledsen. Är det honom eller längtar jag egentligen efter någon? Jag menar, jag tyckte inte att det kändes 100% och det ska det göra! Annars vill inte jag leva i det. Det är sådan tur att ingen av mina "reserver" är hemma, för då hade jag troligtvis utnyttjat deras känslor i kväll. Hur är det då, bryr jag mig eller bryr jag mig inte om den här killen?

Då får jag ännu en påminnelse om hur svag jag är för idrottskillar. Det är inte bara fotbollen jag ser på när jag nu hoppas att Änglarna slår AIK i Svenska Cupen.

I dag såg jag ett mail som en kund hade skickat till butiken. Där hon var arg över att kassörskan hade flirtat med hennes man, trots att hon var med. Först tänkte jag att det var ett stort skämt. Vem blir svartsjuk på kassörskan? Och om hon inte visste det så är alla kassörskorna på den här butiken väldigt fina, glada och sociala, alltid. Mot allt och alla. Vilket de inte är för att de vill ha alla kunder. Så pinsamt av henne att skicka det mailet och vad säger det om henne egentligen?! Stackars hennes man, han har det nog tungt om han inte ens kan gå och handla. Vilken tjej är inte mer attraktiv än henne, en sur och svartsjuk tacka.

Ni kommer att märka att jag ibland skriver om nutid och ibland hoppar bakåt i tiden. Det är för att Ni ska få en bättre bild av vem jag är. I dag har jag arbetat på ett extra jobb. Den ordinarie personalen är bortrest och då får jag arbeta eftersom jag har varit med ett tag inom branschen. Började kl. 06.00. Då stora delar av Sveriges befolkning knappt hunnit till frukostbordet. Ofta är man inte så många på plats och när jag kom ut från kontoret, stog en riktigt snygg kille framför mig. Vilken morgon tänkte jag! Och vad gör han här... Efter att jag för några dagar sedan slutade träffa en kille, gör inte mitt jaktsinne mindre intresserad. Senare såg jag till att få arbeta närmare honom och min hjärna tänkte bara: "Honom vill jag ha". Med det menar jag köttsligt. Just nu vill jag inte komma i närheten av en kille som blir känslomässigt intresserad. Så nu har jag honom som mitt byte och sådana här gånger är jag glad att facebook finns. Historien fortsätter...

I mitt liv har det funnits två perioder som jag har befunnit mig i den s k singelkarusellen. Jag är mitt i en av perioderna nu, eller egentligen vet jag inte när den här perioden kommer att sluta. Ni vet när man kliver ur en relation, lite vilse, ledsen och ute på nya äventyr. Ofta blir det sociala livet mer intensivt, när man är singel. Man möter nya människor, uppvaktas, uppvaktar, en dejt där och en dejt där, sms från olika och nattliga samtal. Även om många saker är smickrande, så kan man bli så matt av alla intryck och olika kontakter. Vad är känslor och inte känslor? När är man redo att gå vidare i relationer? Min första singelkarusell var min första sommar som 18-åring. Jag levde i en rätt dålig relation, med mitt livs första kärlek. Relationen var så skör på slutet att jag hade lämnat den mentalt långt innan. Vilket slutade med att jag var ute länge på nätterna och en kväll hade han packat. Jag var så vilsen i en relationen, så jag visste inte hur man var ledsen. Den sommaren kan jag sammanfatta i; jobb, sol, vin, vänner, fest och nya partners. Redan första kvällen han lämnade mig, så träffade jag en kille som blev en mycket stormig sommardejt. En dag några år senare vaknade jag och var så mätt på tillfälliga relationer och en känsla sa mig, att jag äntligen hade hittat mig själv. Under flera år levde jag sedan för jobbet, träningen och mina vänner. Jag saknade helt ärligt inte en partner, som många normalt gör. "Du mår bäst när du tar hand om dig själv och gör saker som Du tycker om". Jag hade fortfarande några relationer, men jag blev aldrig kär och alldeles för många hjärtan sårades. När jag mådde som allra bäst och livet var underbart och jag hade precis hämtat en hundvalp, så dök det upp en man som förändrade mina känslor. Det är över 1 1/2 år sedan. Jag trodde till för ett par månader sedan att han var mannen i mitt liv. Så nu sitter jag här, snart 25 år och kom för någon månad sedan på att jag åter lever i singelkarusellen och just nu, så känns det som om jag kommer att leva så ett tag. Jag har fortfarande inte släppt taget, försöker släppa in andra, hittar köttsliga objekt och vet att egentligen bör jag låta ALLA män vara nu ett tag. Det är där jag är nu. Följ med på mina dagar. Ibland är det så mycket tankar. Singelkarusellen.

Varför jag valt att rikta in mig på ämnet kärlek, känslor, närhet och sex, är på grund av att det är en livsviktig del i vårat liv. Kärlek är vi alla beroende av, oavsett om det är från familj, vänner eller vår partner. Känslor har vi olika mycket av, men jag är en känslomänniska och kan känna så många olika känslor på samma gång. Närhet, något jag tror att alla människor måste få för att kunna leva ett normalt liv. Sedan att det ibland är skamligt att våga erkänna behovet av närhet gör mig irriterad. Sex, så viktigt i en relation, och varför leva utan det? Jag tycker att man ska ha så mycket sex man kan, så länge man njuter av det. Oavsett om man har ett förhållande eller inte. Hur bra mår man inte efter ett riktigt bra sex?

Trevlig läsning vill jag önska Er alla.